Problem uppstår dock när man slackat några dagar. I de lägena kan man egentligen tycka att det borde finnas sajter där man kan uppdatera sig om det viktigaste som hänt under ens bortovaro, men vad har man i stället?

Jo, man har Nah Right. En blogg där visserligen det mesta av värde publiceras, men där också en otrolig massa skit utan värde postas. Upphovsmannen Eskay (som enligt foton är tjock och ibland bär en kufi - lite otippat kanske) tycks ha en teori om att det enda sättet att blogga är att posta minimum ett inlägg i kvarten, vilket han följaktligen gör. På det sättet kan man kanske säga att han är Kinky Afros antites inom rapblogginggamet.

 

Vad det leder till är förstås en känsla av ångest när man vet att man inte följt med på några dagar. Och en ännu starkare känsla av frustration när man tar tjuren vid hornen och, som jag gjorde i dag, inser att man har inte mindre än 24 hela sidor av oläst material. Det motsvarar väl ungefär 400-500 postningar, kanske mer, som ska scrollas igenom. I jakten på viktiga guldkorn utsätts man för en formlig skitstorm av postningar i stil med "Ny mixtapefreestyle från Donny Goines" eller "Video på Termanology i studion tillsammans med Statik Selektah".

 

När man till slut rullat igenom alla de där hundratals postningarna med videos och väntat på sega Sharabee-nedladdningar av brusigt mixtapesnusk har det ofta gått ett par tre timmar. Timmar! Värdefull tid man kunde lagt på att se hoodfilm eller tälja sig en ny chillum. Det höjda blodtryck de här insikterna leder till är det tillstånd jag härmed döper till Nah Right-stress.

 

Nu ska jag översätta den här skiten till engelska och skicka det till Eskay, så får vi se hur länge det dröjer innan den jäveln blockar mig på Twitter.