Till slut lyckades det alltså: en videokamerainspelad version av Notorious ligger nu i dvd-spelaren och jag vet att det är den riktiga filmen eftersom jag snabbzappade lite nyss. Kvaliteten är förstås under all kritik precis som vanligt med cam-kopior. I dessa tider när det talas om 1080p och HDMI-anslutningar är det egentligen helt absurt low-tech att sitta och titta på en film någon spelat in med en kamera i en biostol, och i det här fallet bidrar det faktum att filmaren tydligen satt på sidan av salongen till viss åksjuka, eftersom bilden liksom är snedvriden.

Skit samma, jag tänker inte vänta tills filmen kommer på dvd om ett halvår. Nu rullar vi (och om den här texten innehåller spoilers beklagar jag – Christopher Wallace är död, så nu vet ni det).

Intro: Efter en väldigt bred NOTORIOUS-logga är det lite klipp från en spelning och bilder där Big och gänget åker runt i en limousin i Los Angeles. De börjar med slutet, mycket kreativt.

Sen är det tillbaka till Brooklyn, 1983. Biggie som liten spelas av hans son, Christopher Jordan Wallace, vilket ger både dokukänsla och lite ryggradscreeps. Ungarna gillar Kurtis Blow och lille Big personligen slits mellan att vara en duktig elev som kallas »Chrissi-Poo« av morsan och att vilja vara en skurk. Bed-Stuy, do or die, its so cold in the BK, etc. Gaturomantiken flödar. Lill-Biggie är verkligen extremt lik farsan, inte bara för att han är knubbig utan också ansiktet, rösten och hur han pratar. Ge killen ett kontrakt med Young Money så konkurrerar han ut Lil Chuckee på nolltid.

En vändpunkt kommer när Mini-Big sitter på en trappa och skriver rhymes, iklädd skjorta och nördglasögon, och ett par hårda grabbar med dookierep går förbi. Biggie stirrar på dookierepen och inser tydligen omedelbart att han måste byta stil och bli en hoodråtta. Livet ändras verkligen snabbt på film.

Filmen har bara hållit på några minuter men Lill-Big har redan fyllt 17 och bytts ut mot Gravy. Lite synd eftersom jag gillade den lille killen. Hursomhelst, Big säljer nu crack så det står härliga till. En fin scen där när han gör sig i ordning för att gå till skolan genom att gå upp på hustaket, där han gömmer sina juveler och boxfresha vita sneakers.

Första rapscenen är när han battlar någon kille på Fulton street. Det här med att Gravy rappar själv i de här scenerna är förstås lite problematiskt: han är ju inte Big. Men det låter ändå ganska okej. Ett värre problem är när han blir uppläxad av mamma för att han skolkat från skolan, gjort tjejen på smällen och sålt lite knark. You´re gonna end up like those worthless bums you hang with! Grejen är bara att gamle Gravy inte känns helt trovärdig som 17-årig skolpojke. Hoppas filmen snart snabbspolar framåt igen så att han träffar Puffy.

Snabbt framåt: en liten fängelsevistelse, dottern född, demotejp inspelad och deal gjord med Puffy. Allt det där tog ungefär tre minuter i filmen.

Okej, inspelningen av Ready to die är igång och Machine gun funk spelas i studion. Men Puffy är inte helt nöjd utan vill ha en singel, gärna över Juicy fruit-låten. Big går med på att testa men kräver påfyllning av ganja och nakna kvinnor i studion för inspiration -> nakenhet ensues. Om bara blogging hade samma produktionsvärden.

Nu är han berömd, klär sig i kritstrecksrandigt och ser Faith Evans på en releasefest. Är det här en kortfilm eller varför går allt så snabbt? Inte ens halva filmen har passerat. Skrev nyss att jag ville att filmen skulle snabbspola framåt men nu har jag ändrat mig, jag vill ha mindre framgångslyx och mer av Biggie Jr, Kurtis Blow-fandom och barnsligt reminissande. Men nu följer vi ju kronologin så det kan man väl glömma.

Filmens Lil Kim har hittills mest suttit grensle över Big, imponerat på honom med ett par snuskraps och poserat naken. Men nu när Faith Evans är med - holy smokes. Vem är den skådespelerskan? Chockartat snygg, det måste bara sägas. Gravy kan verkligen skatta sig lycklig över hur mycket toppklassiga babes hans tjocka kinder får gnuggas mot i den här filmen. Själv gråter jag lite inombords.

Lite comic relief: skivsignering med en japansk wigger som berättar att han »relaterar« till allt Big rappar om.

Och nu börjar det bli beefdags. Tupac är kompis med Big, blir överfallen och paranoid, Big vrider sina händer av förtvivlan över att vara misstänkt för något så elakt mot sin gode vän. En biffig skådis-Suge dissar Bad Boy på Sourcegalan. Gissar att resten av filmen kommer att fortsätta på det här spåret. Lite trist i så fall.

Så, där lämnade Faith sin Big för första gången och försvann därmed förmodligen ur filmen. Det var 27 fina minuter där så länge hon var med.

East coast, west coast, east coast, west coast... Låååångt collage. Tråkigt och ointressant. Allt det här är ju välkänt, söndertuggat och överdrivet ändå och vem bryr sig? GTFO ur min Biggie-film, konspirationsteoretiker.

Filmen går mot sitt slut: upptrappningen inför den sista Los Angeles-resan, hotfulla telefonsamtal, Vibefesten. Kalla mig synsk för jag anar hur kvällen kommer att sluta.

Slutscenen är den givna, folket på gatorna i Bed-Stuy hyllar den fallne hjälten under begravningståget.

Sammanfattning: Det var som bekant en biopic. Om jag hade varit ointresserad av föremålet för den hade jag nog tyckt den var trist, med mycket mytbyggande och en stor brist på överraskningar. Personligen var jag lite sur över att hela den andra halvan av filmen mer eller mindre handlade om öst/västbeefen men det är klart, ska man göra en biofilm duger det inte med uppväxtgullande och skivstudioanekdoter. Det krävs drama, på precis samma sätt som man naturligt fokuserar på mordet i en film som handlar om JFK. Totalt sett är betyget att det är en välgjord rap-biopic, extremt mycket bättre än t ex Get rich or die trying men kanske aningen sämre än 8 mile.