Jag har tidigare sagt att Cam´rons återkomst är 2009 års kanske mest efterlängtade för min del och har i linje med det på sistone haft en liten Dipset-revival. Bland annat har jag lyssnat mycket på Diplomatic Immunity-skivorna och blivit påmind om att jag gillar båda, även om den första såklart är bäst.

Varför? Om förra året var präglat av självmordsrap, letargi, dysterhet, countryinslag och Z-Ro kanske det var dags för en liten privat motreaktion. Inte för att jag är särskilt mycket lyckligare än nyss, eller för att jag någonsin tröttnar på Z-Ro, utan mest för den rena omväxlingens skull.

Dipset var ju under sin heyday en samlande symbol inte bara för uptown NYC och fåniga dresscodes, de var också ett crew som inte i första hand var allvarsamt och redo att ta kulor för varandra utan som helt enkelt verkade ha roligt tillsammans. De bästa låtarna på Diplomatic Immunity-skivorna bygger på löjligt simpla och publikfriande popsamplingar och har texter som mest handlar om att gå runt på stan och liksom bara vara okomplicerat lycklig för att man är så fräsch, har så fina kläder och en så välskapt kuk.

 

Det är bara några år sedan men känns som en helt annan era. Cam, Jimmy, Juelz (kanske till och med Freekey) var som en samling blondinbellor som flöt omkring och verkade helt höga på sin egen glädje och awesomeness. Att säga att det där är min egen tillvaro i ett nötskal vore såklart lögn men denna min tillfälliga fas struntar i det. Verklighetsflykt is fine too.

Men allt Dipsetrelaterat går förstås inte att försvara. Jag försökte för länge sedan se Cam´rons ökända kalkon Killa season men somnade då efter en halvtimme eftersom segheten och den torftiga porrfilmsdialogen blev för mycket. I går bestämde jag mig emellertid för att göra ett nytt försök och den här gången lyckades jag faktiskt ta mig i mål. Fast det var krävande.

 

Den som eventuellt inte sett Killa season rekommenderar jag faktiskt ändå att göra det, trots att den är en bra bit över två timmar lång och innehåller så lite substans att de där dryga två timmarna känns som fyra eller fem. Belöningen är ett antal scener som förtjänar att gå till historien tack vare kombinationen av hybris och total världsfrånvändhet.

 

Som den fem minuter långa scen när Dipsetgrabbarna helt utan koppling till filmens handling i övrigt bestämmer sig för att flyga till Atlanta för att gå på porrklubb, så att fullfrontal nakenhet kan visas och en av grabbarna får slicka en strippa mellan skinkorna. Eller den nyckelscen där Cam´rons lilla syskonbarn mördats och han ska hämnas - till slut får han tag på de skyldiga och skjuter dem, men han tvekar någon sekund om vad han ska göra med den lilla flicka bovarna har i sällskap. Ska han skjuta henne också i rättvisans namn? Nej, filmens hjälte kan förstås inte skjuta en liten oskyldig flicka.

Så vad göra? Han lägger en fet snorloska i ansiktet på den sjuåriga flickan i stället, i vad som möjligen är ett topp tio-ögonblick när det gäller twistad manuspsykologi.