En gång i tiden gjorde jag en liten följetong i vilken jag kastade dåliga cd-skivor, som till exempel Screamadelica, Black Grape och Robert Johnson-samlingar, i soptunnan. Man kan kanske säga att jag var lite före min tid, för numera har ju hela svenska folket följt efter och kastat alla sina cd-skivor.

 

Men det finns fortfarande saker som är värda att slänga. Jag skrev ju i förra inlägget att jag är på väg att förvandlas till en buddistmunk och det gäller inte minst min syn på ägodelar (förutom Segway).

 

Om jag ser mig omkring i min enkla bostad känner jag absolut inte den där rusiga DN Bostad-känslan av lycka över alla härliga grejer och prylar. I stället känner jag mest likgiltighet och ointresse inför föremål jag äger, oavsett om det är möbler, böcker, kläder eller Carl Reinholdzon Belfrage. Prylar kostar pengar, tar plats och är jobbiga att bära när man flyttar, så fuck dom. Man skulle kunna kalla den approachen för en Spotifyistisk livssyn om det inte vore för att jag ogillar den tjänsten personligen.

 

Det här är inte tänkt att bli någon webbföljetong, men bland de saker jag tänker kasta står en liten påse som legat i frysen någon månad först i tur. Det är en påse innehållande 50 mg av substansen 4 HO-MET. Jag klandrar er inte om ni inte vet vad det är, det gör egentligen inte jag heller, men i korta drag uppges det vara en hallucinogen rc-substans som jag i något svagt ögonblick internetshoppat från Holland.

 

Efter en svampspisning nyligen insåg jag slutligen att hallucinogener (förutom harmlösa basvaror som cannabis) är för idioter och självplågare. Man tror att det ska vara roligt men resultatet blir mest som en tonårsfylla där man ligger hjälplös och försöker klamra sig fast vid mentala halmstrån, som försvinner när man griper efter dem. Sen vrider man huvudet 90 grader, kräks lite diskret och längtar efter mamma.

 

Från och med nu är jag high on life i stället (defaitistiskt skratt)